Lyubomir Levchev is widely regarded as the pre-eminent living poet of Bulgaria, and one of the iconic poets of Eastern Europe. He was born in Troyan, Bulgaria, in 1935 and graduated from the University of Sofia. After the de-Stalinization of Eastern Europe in the 1950's Levchev came to the fore as one of the 'April generation' of young poets breaking out of the rigid realism of the Soviet era. His artistic radicalism was frowned on by the authorities initially, and he was sent into 'internal exile' for a period. Rehabilitated, he began to take an active part in the cultural life of the Bulgarian capital and served the literary community in a number of capacities including as Chairman of the Union of Bulgarian Writers, as first Deputy Minister at the Ministry of Culture, and as editor of the literary magazine, Orpheus.
He married the artist, Dora Boneva, and they had two children, the poet Vladimir Levchev and the artist Marta Levcheva.
Lyubomir Levchev and his wife, the artist Dora Boneva
During the Cold War period Levchev used his status to organise a series of Writers Conferences that opened Bulgaria to cultural influences from abroad. Major writers came from all parts of the world, brought their work and their ideas, and departed with Bulgaria in their hearts. Such was the charisma of the organising spirit, Lyubomir Levchev. One such writer was the former US Poet Laureate, William Meredith, who with his partner and fellow poet, Richard Harteis, became so enamoured of Bulgaria and so involved in cultural exchange between the US and Bulgaria that they were eventually awarded honorary Bulgarian citizenship. Meredith and Harteis introduced many Bulgarian writers to US readers. And Levchev paid a prolonged visit to Connecticut while his wife was Artist-in-Residence at the Griffis Arts Centre in New London.
The collapse of Communism in 1989 had a profound effect on Levchev, who was and remained a conscientious socialist. As someone involved in the establishment during the Soviet era he initially suffered the backlash of public opinion. But he did not recant, like so many others declaring that they were now converted 'free-marketeers'; he 'did not flee Pompeii'; instead he withdrew into the integrity of his own beliefs and his own vision. And soon public respect for his integrity not only returned but multiplied a hundredfold.
Levchev has written 50 poetry collections in the Bulgarian language, and 70 books in translation in 34 countries. The honours and awards that have been bestowed on him for his poetry over the years are many, too many to fully enumerate. But they include: Member of the European Academy of Science, Art, and Culture; the Gold Medal for Poetry of the French Academy and the honorary title of 'Knight of Poetry' from the French Government (1985); the Medal of the Venezuela Writers' Association (1985); the Máté Zalka and Boris Polevoy awards, Russia (1986); the Grand Prize of the Alexander Pushkin Institute and the Sorbonne (1989); the Fernando Rielo World Prize for Mystical Poetry (1993); the Golden Wreath of the Struga Poetry Evenings, Macedonia (2010); the Bulgarian State Award, Order of the Balkan Mountains 1st Class (2006).
Tillägnad Bogomil Rainov
Farfars gamla stuga
hade takpannor av tegel.
Jag minns också att det växte något slags
ogräs ovanpå...
På besök efter så många år,
letar efter farfars gamla stuga.
Det har fallit ihop
av sig självt,
säger grannarna, och pekar på
den fina singelgången
av krossade takpannor.
Och visst ligger pannorna där,
men, men hur är det möjligt att
farfars gamla stuga
bara störtat samman?
Det var ett konstskickligt planerat bygge,
farfars gamla stuga:
hemtrevlig, formskön,
mänsklig...
Dock led det, i likhet
med min farfars världsbygge,
av en mycket allvarlig defekt:
det strävade högt mot höjden
men saknade fast grund.
Så farfars gamla stuga
kollapsade inte,
det sjönk sakteliga och nästan omärkligt
ner i mullen tills nocken lade sig i markhöjd.
Och den dag som i dag är
tassar jag som en katt på takpannorna.
Buxbom växer upp ur skorstenen som rökslingor.
Och nedanför i farfars gamla stuga,
likt ett forntida Atlantis,
är allting detsamma som då.
Härden glöder.
Bönor kokar långsamt i en gryta.
Och min pappa,
lille pojk,
sitter hukad i min farmors famn.
Somna med ens!
viskar hon,
hör du hur en vålnad tassar på vårt hustak!
Och pappa spetsar öronen i skräck.
Ja – han kan höra
mina fotsteg.
Och han tror på farmors ord.
Och ryser.
Och somnar i hennes famn.
Och jag ännu häruppe på de grusade takpannorna.
Grymt svårt
att konstruera tak
som befäster tidens grundvalar.
Överbyggnaden
(som Marx skulle uttryckt det)
får inte krossa basen.
Och vi som skriver,
vi måste skapa något trovärdigt,
kanske realistiskt,
soligt och spänstigt
men motståndskraftigt.
Just för att någon
tassar på vårt tak.
Och ljungeldar
blixtrar som vingar ovanför hans skuldror.
En gång träffade jag
en åldrig trollkona.
Så annorlunda betagande vacker som ingen annan:
denna kvinna var du.
Du gav mig något att dricka,
så att jag skulle förbli dig trogen för alltid,
du tingade mig;
jag blev din.
Minns du våra lekfulla kyssar?
Minns du vår lekfulla kärlek?
Och när vi förstod att detta var
kyssar på riktigt
och då vi förstod att detta var
kärlek på riktigt
försvann leken,
min kära!
Leken försvann,
min kära!
Och min hand blev bara en hand,
upphörde vara en vinge.
Och sängen blev
bara en säng.
Himmelsstunden
blev älskog...
Men vad är detta
som
förenar oss nu,
berusar oss nu,
upptänder och
förbränner oss nu?
Vad ska man kalla det?
Finns det ett sådant ord
som efterkärlek?
Jag hör ett hjärta,
det bultar med kraft och i otakt.
Men vi ligger så nära varandra
att jag inte vet om hjärtat är mitt
eller ditt,
min kära.
Tillägnad Radoj Ralin – igen.
Fältherren drar förbi.
Tycker inte om den lilla staden.
Stridsvagnar passerar,
sedan transportfordon.
Lämnar efter sig en förstörd landsväg.
Lämnar efter sig hundra skadade hästar.
En sentimental befälhavare
kostar på sig en storsint gest –
och detta under hungersnöd, i krigstid –
befriar dessa dragdjur,
som inte duger till hästekorv,
från stridstjänst; han
hemförlovar dem.
De är inga graciösa cirkusartister,
inga finlemmade dressyr- och hopphästar.
De är krigshästar.
Döva av kanonmullret.
Blinda av eldgivningen.
Hederliga, hyggliga hästar.
Dekorerade med oläkta sår
betar de stilla i en hage med fruktträd,
dricker långsamt ur en tråg av sten
som en aftonvard
före
avresan till hästarnas himmel.
Ingen skor dem längre.
Endast näktergalen sjunger deras lov i skymningen.
En mycket gammal soldat har avdelats
och fått order att
ta hand om dem
och, liksom de,
att överleva.
Hela hans familj är borta.
Alla har gått i graven under hans bortovaro.
Och nu
begraver han hästarna allt eftersom,
som en kentaur, under militära
hedersbetygelser. Avlossar ett skott
till deras ära
och korsar sig för deras själ.
Där står han nu,
framför sin hydda av halm.
Uppsträckt
med ordnar och medaljer på bröstet.
Tillsammans med kusarna har han
genomlevt de blodiga drabbningarna.
Och gömmer sin smärta under redlig stolthet.
Vi barn kommer med tändstickor
och cigarretter som vi knyckt från fäder och bröder.
Han accepterar inga allmosor.
Därför blir de liggande
bredvid honom
i gräset.
Men han accepterar vår passion att rida.
Passionen för det skrämmande.
Passionen för det förbjudna.
Kärleken till dessa krakar
och med en tyst nick
visar han oss vilka
han har sadlat åt oss.
Hästarna slickar oss ömt,
när vi klättrar upp
barfota
och håller fast oss i manen.
Och de linkar av i skritt,
militäriskt taktfasta –
de för en sista ritt,
vi för vår första;
rusiga av lycka,
bägge.
Döden en gåta och fasa, knappast slutpunkt.
Jorden vaggar mig i sitt sköte.
Och jag hör sfärerna – signaler av kristall –
jag, som inte flydde från Pompeji.
Tills arkeologerna penslade fram mig –
hopkurad som ett foster, tigande, förstenad –
hade jag helt enkelt vägrat fly.
Och det förgängliga i mig fixerades.
Jag såg hur ni alla flydde nedåt
till båtar och livsräddande lögner
och plundrade templen, bedjande till gudarna
att någon annan skulle sona era brott.
Människor och djur; allting tillspillogavs.
Hur vackert var inte det öde Pompeji!
Jag kupade några grässtrån i mina händer
medan lavan omslöt levande och döda.
De bytte Gudar. De undersökte Vulkanen.
Den förödda staden är museum vorden.
Endast jag blev kvar i jorden –
jag, som inte flydde från Pompeji.
En gång bannade jag min son
för att han inte visste
var man handlar bröd.
Nu
säljer han bröd.
I Amerika.
I Washington.
Vardagar undervisar han på universitetet,
om nätterna skriver han poesi.
Lördag och söndag
säljer han bröd
vid korsningen Nebraska och Connecticut Avenue.
De bulgariska åkrarna ligger öde.
De lantliga kvinnor som
skördade fälten och födde barn efter barn
försvinner sakteliga, tonar långsamt bort
som en schlager ack så kort.
Politruckerna vevar sina positiv:
”Vem skall hösta skörden?”
”Vem skall föda våra barn?”
Av sådant kiv
blir ingen vis.
Kvarstår kvintessensen:
Människan
och brödet,
skylda bakom olika namn,
olika smaker,
olika pris.
Min son säljer smörgåsbröd och sandwichar,
rosmarinbullar och olivbaguetter,
pitabröd som heter ”Za’atar”,
spanska ”Semolina” med sesamfrön,
valnötsbröd och vetelev, prydda med russin,
italienska småbröd, panini och palladino,
knådade i olja, jäst och mjölk,
majsbröd och limpor med pumpakärnor,
turkiska kringlor och bröd av moln –
endast bulgariskt bröd,
och gårdagens, saknas!
”Varje dag blir det bröd över,”
berättar min son.
”De låter oss ta med en limpa hem, som kvällsmat.
Resten buntas ihop i plastpåsar
och slängs.”
Och tröttheten lägrar sig över min son.
Brödet; hans amerikanske son;
drömmen om Amerika ...
– Gud, ser du inte att min son snart inte orkar längre?
Hans anfäktelser, och hans törst, omsluter honom, som en mörk
aura.
Om jag har rätt till en sista önskan,
en enda begäran, Herre Gud,
då ge min son ro i sinnet!
Adoptera honom, vad du vill,
ryck honom ifrån mig, bara,
han får leva i mitt minne.
I Sofia –
ryckiga skuggor famlande i mörkret:
kvinnor som rotar efter bröd i soptunnorna.
De pekar ut en dam därborta – hon var
lärare i historia och modersmålet, tänk.
– Dra inga förhastade slutsatser!
Hon letar inte efter bortkastat bröd åt sig själv.
Hon matar
herrelösa hundar, och fåglarna.
Dessa mina rader är också hundmat
och fågelfrö.
– O Herre! Varför lever jag?
Varför irrar jag för mig själv i Rodopibergen?
Varför blickar jag ner i uttorkade brunnar?
Kravlar omkring i grottor och uttjänta gruvor?
Tillbringar kvällarna på sunkiga syltor som rättskaffens folk ratar?
Jag söker den fördolda stigen
till den sista kloka gummans näste,
hon som glömde av att dö,
men aldrig glömde brödets mysterium.
Inte det dagliga brödet, som är till salu.
Inte gårdagens, som slängs.
Jag trängtar brödet för dagen som kommer.
Brödet, som varligt vidrör våra läppar
och blir kysst.
Brödet, som tar våra barn i handen
och försiktigt leder dem
tillbaka
hem.
Solnedgången och jag har ingått ett avtal:
att inte se varandra i ögonen,
så länge tiden flyr
och jag stretar emot.
Med min hustru, konstnärinnan,
har jag ingått ett avtal:
att hon blir döv
och jag blind.
Sålunda
kommer vi båda till slut
att förstå varandra.
Kärlekens postulat
kan inte bevisas
utan tas för givna.
Ungdomen förmår inte uppskatta
outplånlig hälsa eller
okuvlig sanning.
Ungdomsåren föredrar våndan
och funderingar
om kärleken.
Därför kysser jag dig, himmel som närmar sig,
och hälsar er, nya horisonter,
trots att ni bleknar vid detta perspektiv.
Också jag stördes, när
min mor drog mig nära
och kysste mig i andras närvaro
när hon kände att hon höll på att förlora mig.